Psykoterapi för barn & ungdomar

De flesta barn under 11 år saknar kapacitet för att kunna uttrycka sig verbalt på ett meningsfullt sätt. Däremot kan de i leken uttrycka komplicerade känslor som de senare kommer att förstå.

 

Hästassisterad psykoterapi, passande för alla åldrar, är ett växande fält över hela västvärlden. Erfarenheter visar att metoden fungerar väl vid behandling av många olika  problem så som ångest, depression, ätstörningar, ADHD, personlighetsproblematik, kommunikations- och samarbetsproblem.

Terapin utförs på marknivå. Ingen vana av, eller intresse för, hästar är nödvändig. Det är dock viktigt att se till i stunden att samtliga deltagande känner  sig trygga att vara  tillsammans med hästen. Hästassisterad psykoterapi innebär upplevelsebaserad terapi, då forskning har visat att människor kommer ihåg endast 20% av det vi hör, ca 50% av det vi ser, men hela 80% av det vi faktiskt gör/upplever. Hästen (ibland fler än en) utgör teammedlem i behandlingsteamet, och är lika viktig - om inte viktigare än - klienten och  terapeuten. Metoden bygger på att relationella mönster lättare blir synliga i samarbete med hästar. Terapeutens huvuduppmärksamhet är på samspelet mellan hästen och klienten, det som blir synligt och vad det kan betyda för klienten. Den ordlösa,men mycket direkta dialogen mellan hästens hjärta och klientens hjärta är kärnan i terapin, något samtalsterapi har mycket svårt att lyckas med!

Interpersonell PsykoTerapi/Adolescent (=ungdomar) är en korttidsterapi som vänder sig till deprimerade, yngre människor i första hand, men även vuxna får väldigt bra resultat med denna metod.>

Psykoterapi för barn har ofta inslag av fri lek. Lekterapi på detta sättet är en av de äldsta, men också vanligaste, behandlingar som erbjuds barn 3-12 år med psykosomatisk ohälsa, dvs känslomässiga eller beteende mässiga problem. De allra flesta barn under 11 år saknar en fullt utvecklad kapacitet för abstrakt tänkande, vilket är en förutsättning för att kunna uttrycka sig verbalt på ett meningsfullt sätt. Däremot kan de istället genom lekterapi förstå och uttrycka komplicerade känslor, anledningar och andra problem utan att vara helt medvetna om att de gör det. Den ursprungliga lekterapin innebär en fri, ostörd lek där terapeuten bara följer barnets inviter och ledning för vad som ska göras vid varje session.

Terapeuten behöver alltså vara kunnig nog att möta barnet på den konversationsnivå som barnet befinner sig i. Det är terapeutens ansvar att skapa en förutbestämd och säker miljö för barnet baserat på förbestämda ramar som sessions-tider och –längd (vanligtvis 45 min 1 gång/vecka vid öppenvård), parallellt arbete med föräldrarna (vanligtvis 45 min varje eller varannan vecka), regler som gäller i rummet (främst att inte göra illa sig själv, andra eller rummet) osv. Barnet bekräftas av terapeuten i sin lek. Dessutom identifierar terapeuten mönster i leken, konversationen eller i den överförda relationen, som avslöjar barnets interna konflikt, problem i utvecklingen eller svåra relationer.

  
 
Terapeuten lär sig genom detta att förstå barnets känslor och hjälper barnet att själv förstå vad de handlar om samt att uttrycka dem. Leken och terapeuten hjälper barnet att på nytt översätta tidigare erfarenheter liksom nuvarande svårigheter, och dessutom skapa nya erfarenheter där barnet upplever en vunnen säkerhet. Terapeuten arbetar alltså för att tillsammans med barnet söka förståelse för vad leken vill säga/står för samt skapa nya och stärkande upplevelser. 

Barn utrycker sig med andra ord lättare genom den konkreta världens utbud av aktivitet och lek, än med ord. Leken blir en bärare av kommunikationen mellan barnet och terapeuten då barnet kan använda material för att direkt eller symboliskt agera ut känslor, tankar och erfarenheter för något de inte annars skulle kunna finna meningsfulla ord för. 

Alla barn föds med de förutsättningar de behöver för att leka. Däremot behöver den vuxne locka fram leken, och leksignaler som finns i leken behöver läras in. Grunderna i detta sker under barnets första år. Olika sorters lek utvecklar olika förmågor. Detta utgör sedan grunden till det sociala livet i senare ålder. Övningslek, rollek, konstruktionslek och låtsaslek. Varje form av lek gör att barnet utvecklar olika förmågor och erfarenheter och bearbetar svårigheter. I mamma-pappa-barn-leken tränar barnet på att hantera de känslor som dyker upp i rollen hen spelar. 

Fantasi, spänning, engagemang och hängivenhet karaktäriserar leken. Tid och rum glöms bort eftersom det inte finns något viktigare för barnet än att leka i lekens nu. Det pågår en ständig kommunikation i leken även om barnet inte kommunicerar med en annan faktisk person. Tankar, fantasi, språk och kroppsliga uttryck utvecklas helt omedvetet under lekandet. 

Lek fungerar likt diverse sporter, motiverar oss att klara av svårare och svårare situationer, och tar oss till nya höjder av prestationer. 

- Barn får en inre tillfredsställelse genom att leka
- Barn utvecklar sin identitet i leken
- Barn får möjlighet att använda sig av samtliga sinnen genom leken och kan därigenom utveckla sina estetiska uttryck
- Barnet stimuleras till lärande och utveckling i leken 
- Barnen lär sig att samspela med varandra i leken
- Barn får en möjlighet till att socialiseras i leken 

Lek är en av de sju prototyperna av primärprocessiga känslo-system inom alla däggdjur enligt en nutida hjärnforskare (neurovetenskap), Jaak Panksepp. (De övriga är sökande/förväntan, ilska, rädsla, lust, omvårdnad, panik/sorg) Det innebär att samtliga dessa system kan vara nödvändiga för att förstå känslor och känslomässigt beteende, men kanske ändå inte tillräckliga för att, på egen hand och utan utveckling, förstå alla känsloutspel som kan uppstå. Samtidigt innebär det att har något gått snett i livet (kort eller långt liv) så går det att rätta till igen, genom att t. ex. stimulera leken, som då läker även de ”ovanliggande” systemen. Vår kropp är minsann ett mirakel!

Mottagningen är belägen på en lantlig gård vilket möjliggör kontakt med djur och natur. Djuren kan fungera som direkta öppnare av kommunikationen och kontakten med det som växer underlättar för barn att komma i kontakt med och förstå sig själva.

IPT/A

  
 
IPT är en evidensbaserad, strukturerad korttidsterapi som rekommenderas av Socialstyrelsen. Den utgår ifrån hur relationer påverkar den psykiska hälsan och vice versa, hur psykisk ohälsa påverkar relationer. Fokus är mänskliga relationer och de konflikter, förändringar och förluster dessa innehåller. Målet i behandlingen är att lindra patientens symtom och lösa de sociala och interpersonella problem i pågående relationer som kan kopplas till starten och vidmakthållandet av patientens nuvarande symtom. Genom att förbättra sina kommunikationsfärdigheter lär sig patienten bättre uttrycka sina förväntningar i relationer och känslor vid konflikter eller besvikelser. Man motverkar isolering genom att hjälpa patienten bygga upp och mer effektivt använda ett positivt, stödjande socialt nätverk.

Metoden utarbetades i början av sjuttiotalet för behandling av depression. Sedan dess har den anpassats även till andra diagnoser, t.ex. dystymi, bulimia nervosa, bipolär sjukdom posttraumatiskt stressyndrom och ångesttillstånd m m. De teoretiska rötterna finns i interpersonell teori, anknytningsteori, kommunikationsteori och social teori. Denna terapiform kan användas för en stor mängd patienter och i olika kliniska sammanhang, vilket gör den värdefull för psykologer och psykoterapeuter inom olika områden.

Terapin är uppbyggdpå tre faser. Under intialfasen utforskas betydelsefulla relationer i patientens liv hur de påverkar patienten och på vilket sätt de kan ha samband med start och vidmakthållande av depressionen. Tillsammans med patienten görs en ”interpersonell inventering”, en sammanställning av patientens viktigaste pågående relationer och de styrkor och svagheter dessa har. I en fokusformulering får patienten hjälp att se hur svårigheterna utvecklats och vilka förändringar som är nödvändiga för att minska symtomen och få mer tillfredsställande interpersonella relationer.

Under mellanfasenarbetar man utifrån valt fokusområde för att åstadkomma positiva förändringar. Från vecka till vecka ringar man in faktorer i de pågående relationerna som mildrar respektive försämrar patientens sinnesstämning. Patienten lär sig uppmärksamma de känslomässiga reaktioner som relationsproblem orsakar: vad gör patienten ledsen? arg? besviken? orolig? och vad försämrar depressionen? Arbetssättet går ut på att utforska patientens sätt att kommunicera, och tydliggöra detta i en kommunikationsanalys som görs tillsammans med terapeuten. Nya sätt att kommunicera övas via rollspel. Patienten uppmuntras att pröva de nyvunna kunskaperna i sina pågående relationer.

I avslutningsfasensummerar man och utvärderar behandlingen och gör en förnyad bedömning av patientens symtom. Man gör tillsammans en handlingsplan för framtiden. Den innefattar vad som krävs för att patientens ska må fortsatt bra och hur patienten hanterar eventuella tidiga varningssignaler.

Något av dessafyra områden väljs ut att fokusera på:

Komplicerad sorg– en avgörande förlust i form av dödsfall som ej sörjts och resulterar i att man blir deprimerad, distanserar sig och inte kan relatera som tidigare.

Interpersonella konflikter– när patienten och åtminstone en viktig person i patientens liv har oförenliga och ofta outtalade förväntningar i sin relation. Det kan vara en konflikt där den ena parten angriper den andra, men det kan också finnas missförstånd som är orsakade av otydlig kommunikation. Då blir konflikterna ofta fastlåsta, upprepade och svårlösta.

Interpersonella rollförändringar– omständigheter i livet som innebär stora förändringar, t.ex. separation, arbetslöshet, sjukdom och föräldraskap. Oftast upplevs förändringen som en förlust. I terapin arbetar man på att stödja patienten i att släppa den gamla rollen och acceptera den nya.

Interpersonella svårigheter– ensamhet och social isolering – när patienten har svårt att ta initiativ till eller bibehålla sociala kontakter och har få eller inga vänner. I terapin arbetar man med att ge patienten stöd i att utveckla nuvarande relationer och skapa nya genom att förbättra sociala och kommunikativa färdigheter för att öka självkänslan i sociala sammanhang. Terapeuten kan använda sig av relationen mellan sig själv och patienten för att få ledtrådar till problem i andra relationer.

Vanligtvis träffas vi en gång i veckan för IPT. Behandlingen är alltid tidsbegränsad och består oftast av 12 sessioner (16 sessioner för vuxna) + inledande bekantande möte. Antalet kan variera enligt överenskommelse.

Terapeutens roll är att hjälpa till att ringa in orsaken till patientens problem, t.ex. brister i kommunikation, konflikter med en viktig person, en ofrivillig rollförändring, och visar på alternativa sätt att hantera dessa situationer och de svåra känslor de kan vara förknippade med.

Grundtanken är att när en människa kan hantera relationsproblem mer effektivt minskar oftast de psykiska symtomen.